Idag snubblande jag över Susan Weinschenks och HFI‘s film The ROI of User Experience. Den visualiserar och paketerar på ett väldigt fint sätt de viktigaste slutsatserna ur IEEE‘s publikation Why Software Fails och knyter ihop dem med insikter kring hur det faktiskt går att spara pengar i ett projekt om man gör “rätt” från början, det vill säga om man arbetar efter vissa grundläggande UX-metoder. Den verkar slå an en nerv hos UX-människor, bland andra plockade Jens Wedin och Inuse upp den. Här är några tänkvärda citat ur filmen:
The amount of time that programmers spend on rework that’s acctually avoidable is fifty percent of their time.
The cost of fixing an error after development is a hundred times that of fixing an error before the development of a project is completed.
Man kan alltså lugnt säga att det är dyrt att vara efterklok. Problemet är att det inte alltid är så lätt att vara efterklok (eller egentligen “förklok” – finns inte ens ett ord för det…) som det kan verka i filmen.
Det är ofta svårt att hitta “fel” innan de blir riktigt dyra att åtgärda (det vill säga innan man har byggt dem) oavsett hur mycket man skissar och testar. Ofta sätter vi igång projekt med fel definierade målsättningar. Sen visar det sig halvvägs in i arbetet att det egentligen var något helt annat som behövdes.
Hur ställer vi oss inför insikten att vårt projekt behöver ändras i grunden när vi redan har spenderat halva budgeten? Vems ansvar är det att dra i nödbromsen? Vad gör vi när den avtalade funktionsspecen beskriver något som i sig är fel? Och vems fel är det att det är fel? I det här läget växer tyvärr ofta behovet av en syndabock fram. Det är tråkigt tycker jag, särskilt eftersom det ofta är många-kockar-syndromet som ligger till grund för kommunikationsproblemen som i sin tur resulterar i fel. Men det finns hjälp!
Här beskriver Brian Zmijewski en enkel utvärderingsteknik för att hitta “syndabocken” – ursprunget till ett misslyckande. Tekniken går ut på att fråga varför och att göra det fem gånger. Det jag gillar med detta är att det faktiskt eliminerar behovet av att peka ut en syndabock, alltså en person att skylla allt på. Det är nämligen oftast inte enbart en människas fel att ett projekt blir försenat eller fallerar.
Likväl blir det förbaskat dyrt att fixa misstagen i efterhand. Vad göra? En del av svaret är nog att fråga varför fem gånger väldigt mycket oftare. Gärna i början av projektet. Det här kan UX-metoder självklart hjälpa till med, eftersom de oftast går ut på att koppla samman affärsmål med användare och innehåll genom att ställa rätt frågor, men det känns svårare än vad det ser ut att vara i en tecknad film. Hur förankrar man bäst processen internt i organisationer? Hur utbildar man stakeholders till att känna förtroende? Det blir fler än fem varför kan jag känna…
Pingback: Tweets that mention Fem “varför” är fler än en tecknad film | Emilia Blom -- Topsy.com
Det är precis som du säger att det är dyrt att vara efterklok. Frågan är bara om det inte blir ännu dyrare att försöka göra “rätt” helt och hållet.
Som jag upplever det, ingår korrigeringar av mål och syften i en del av projektformen. Särskilt när vi jobbar i en ganska disruptiv bransch, där förutsättningar kontinuerlig förändras. Då är oftast approachen mer effektiv och ger bättre fingervisningar om utgången än en 4 månaders gammal projektplan. Att “misslyckas” är som bekant det enda sättet att lära sig.
Det vanligaste problemet idag är att många fortfarande bedömmer projekt utifrån vattenfallsmodellen. Då man har gjort sin del och knuffat pucken vidare så är det nästa persons problem att få projektet att funka med de nya förutsättningarna som uppkommit på vägen. I värsta fall nämner man inte ens de glitchar mellan rådande förutsättningar och de som fanns som i utgångsläget.
Jag tror att nyckeln ligger i att köra på mer iterativa processer och köra tre enkla grepp för inte hamna i en syndabocksfälla:
1. Håll stakeholders involverade och engaagerade från start till slut.
2. Skapa transparens i processen med hjälp av till exempel en projektblogg, så att man kan se vad de ursprungliga förutsättningarna var.
3. I varje delleverans: stäm av förändrade förutsättningar mot ursprungliga.
Åh! Du har SÅ rätt
Särskilt kring det där med att roten till problemen ofta är att vi på något sätt tvingas klamra oss fast vid vattenfallsmodellen.
Drömmen är ju att jobba iterativt/agilt, men det kan kännas så svårt ibland att behålla kunders förtroende och att få signoff under den typen av process.
Det känns som att de bästa exemplen på iterativa design- och utvecklingsprojekt kommer från startups som inte behöver ta hänsyn till kunder utan kan köra sin pryl och misslyckas internt mer eller mindre i lugn och ro. I den kulturen är fail-fast-tänket nästan inbyggt.
Men hur ska vi konsulter göra? Ofta ramas ett projekt in i vattenfallsmodellen redan på offertstadiet. Jag menar att det är väldigt svårt att sälja in en process istället för ett resultat, om du förstår vad jag menar. Vissa modiga företag vågar satsa på den typen av projekt, men de växer inte på träd direkt
De flesta företag (och jag förstår dem verkligen) tycker det känns jättekonstigt om en konsult kommer och pitchar att “hej, vi kan inte säga exakt vad projektet kommer resultera i för att det ingår i processen att ta reda på det och kanske ha fel några gånger – men det kommer bli fantastiskt och billigare i längden för att vi jobbar iterativt”.
I de flesta fall vill ju kunder se ett konkret förslag på resultat redan innan de väljer vem de vill jobba vidare med.
Jag tror att alla skulle tjäna på att slopa pitch- och istället anamma startup-kulturen. Men hur kan vi förändra detta? Våga vägra pitcha?
Jag tror att man får förändra vad man erbjuder som konsult och snarare bli en kunskaps- och innovationspartner, än bara någon som levererar en teknisk lösning.
Det är absolut mycket svårare att sälja in och kräver massor av förtroende från kunden. Ett sätt att få det är genom att ta en expertposition inom ett område, genom att till exempel föreläsa om ämnet eller vara en av dem som driver området vidare.
Allt kokar i slutändan ner till att man så ödmjukt som möjligt kunna säga till kunden att deras grundantagande kan vara fel.
Pingback: Samtal om att våga göra fel | Emilia Blom